Angående ett alternativ till det krökta rummet

 

 

Gravitationen

 

har en ändlig övre gräns, vilket har konsekvenser för begreppet 'svart hål'

 

är inte en attraktionskraft utan en reducering av en repellerande kraft

 

'Etern'

 

är inte konstant utan en rumsberoende vektor som definieras överallt i rummet genom gravitonflödet

 

Beräkningsmodellen

 

säger att Newtons modell behöver kompletteras med ett beroende av dR/dt och anger hur translationsfältet kan beräknas

 

Slutsatser

 

visar att gravitationen och 'etern' kan beskrivas på ett sätt som inte strider mot intuitionen, vilket begreppet 'krökta rum' gör

 

Diskussioner

 

Rekommendation

 

Verifiering

 

 

apr -97 John-Erik Persson

 

Gravitationen

 

Gravitationen mellan två kroppar är ett kraftpar, som gör att kropparna förefaller att attrahera varandra. Krafterna verkar genom det, som vi kallar vacuum och överförs därför troligen av icke detekte rbara partiklar. Dessa måste ha stor penetrationsförmåga och förmodligen stor hastighet och mycket liten massa. Det förefaller därför som om universum överallt genomströmmas av sådana partiklar (som vi här kallar gravitoner).

 

Om vi koncentrerar oss till en av de båda krafterna kan den ena massan kallas aktiv och den andra passiv. Vi studerar därför hur en (passiv) testmassa, m, med sin tyngdpunkt definierad av lägesvektorn R påverkas av en (aktiv) massa, M, med tyngdpunkten i origo. M antas ha den konstanta tätheten q och formen av en del av ett sfäriskt skal med radien R kring m och tjockleken Delta . M begränsas av en rymdvinkel Ω med spetsen i m.(Se figur 1!)

 

Alla gravitoner inom rymdvinkeln Ω som träffar m har därför haft en gångväg Delta genom massan M. Gravitonflödet vid m kommer därför att uppvisa en asymmetri orsakad av att M försvagat flödet a v partiklar innanför Ω (färre eller långsammare partiklar). Den skenbara attraktionen är alltså egentligen en reducering av en repellerande kraft orsakad av strålningstrycket. Detta betyder att gravitationen har en & auml;ndlig övre gräns.

 

Asymmetrin bör vara proportionell mot produkten q* Delta *Ω (om Delta <<R och Ω<<2π) och kan antas orsaka accelerationen A(R) = F/m hos m. Genom att utnyttja sambanden: Delta = V/Y; Y = Ω*R*R; q*V = M ser vi a tt

A(R) = F/m proportionell mot q* Delta *Ω = M/(R*R)

 

Vilket är Newtons formel. (Vi antar att likheten fortsätter att gälla om M ändras till sfärisk form som celesta kroppar har).

 

'Etern'

 

Vi har funnit att A(R) är proportionell mot M/(R*R) om m inte har någon radiell hastighet relativt M. Det är rimligt att förmoda att det finns ett värde, V(R), proportionellt mot M/(R*R), på den radiella närmand ehastigheten, -dR/dt, som gör att flödesasymmetrin kompenseras. Detta gör att A(R) blir lika med noll.

 

Vi ersätter m med en foton och antar att summaflödet lika med noll (och därmed A(R) = 0) definierar referenshastigheten för ljuset. Ljushastigheten blir då lika med C + V(R) (en vektorsumma), där 'ete rn' har ersatts med translationsfältet V(R).

 

Vi har alltså funnit att både gravitationen A(R) (för dR/dt = 0) och translationsfältet V(R) kan härledas ur det antagna gravitonflödet.

 

Beräkningsmodell

 

För testmassan m gäller gravitationslagen som säger att

A(R) = (-R/R)*G*M/(R*R) om dR/dt = 0

(G är Newtons gravitationskonstant)

 

För fotonen gäller translationslagen som säger att

V(R) = (-R/R)*K*M/(R*R) och ljushastigheten är C + V(R)

(K är en ny konstant, translationskonstanten, som vi tyvärr inte har något värde på)

 

Om dR/dt<>0 kan värdet på A(R) korrigeras genom multiplikation med

faktorn {1 - (-dR/dt)/V(R)}

 

Slutsatser

 

Vi har funnit en teori baserad på ett flöde av partiklar (gravitoner). Detta flöde kan inte ses eller mätas (liksom rummets krokighet). Teorin om gravitonflödet strider dock inte mot vår intuitiva omvärldsuppfattnin g, vilket teorin om krökta rum gör.

 

Newtons gravitationslag för materiella partiklar och kroppar har alltså kompletterats med en translationslag för elektromagnetiska vågor. I varje punkt i rummet upplever fotonerna (till skillnad från vad som gäller i re lativitetsteorin) ett prioriterat koordinatsystem definierat av translationslagen. Detta har dock inte en absolut och konstant hastighet (som eterteorin säger) utan är ett vektorfält besläktat med gravitationsfältet (och skiljer s ig från detta endast med en konstant). En enkel komplettering av Newtons teorier anpassar dessa till Maxwells teorier. Vi slipper både krökta rum och elastiska rums- och tidsbegrepp.Detta stämmer också med Michelsons mätre sultat avseende ljus i horisontalplanet.

 

Detta nya sätt att beskriva tyngdkraften och 'etern' kan väcka en del följdfrågor såsom

Kan gravitonflödet förklara

- materiens uppkomst

- rödförskjutningen

- bakgrundsstrålningen

Kan gravitationens beroende av dR/dt förklara Merkurius' precession?

Kan rumsberoendet hos V(R) förklara ljusets krökning kring solen?

 

Diskussioner

 

Om vi antar att materien skapas kontinuerligt (kanske ur gravitonerna) med jämn fördelning i ett obegränsat universum har den absoluta materietätheten ingen betydelse för en eventuell expansion av universum. I stället blir det expansion där tätheten är mindre än i omgivningen och kontraktion där tätheten är större. Detta betyder att materien i universum tenderar att klumpa ihop sig.

 

Materiella partiklar (elektroner, neutroner mm) är partiklar men kan få ett vågbeteende om de har en rörelsehastighet relativt V(R). Detta kan få en förklaring genom att man tänker sig att par tikeln behöver bygga upp en 'bogvåg' för att kunna röra sig i translationsfältet.Den energi som går åt till att bygga upp 'bogvågen' kan förklara begreppet tröghet. För partiklar gäller att d eras hastighet relativt V(R) alltid är mindre än C.

 

Elektromagnetiska vågor är vågor men kan kvantiseras till sammanhängande vågpaket (fotoner) Vi vet inte vad som gör att de 'håller ihop'. Fotonerna saknar massa (kan inte konservera hastighet) och rör sig alltid med våghastigheten C relativt V(R). Detta innebär en begränsning (men inte ett förnekande) av komplementariteten mellan begreppen partiklar respektive vågor.

 

Gravitationsvågor från soleruptioner kan inte detekteras på jorden eftersom solens och eruptionens gemensamma tyngdpunkt förblir oförändrad. Vågorna avklingar därför snabbt med avståndet.

 

Rekommendation

 

I boken Beyond the Big Bang av P A LaViolette (1995) redovisas på sid 250 - 252 en metod som använts av E Silvertooth för att studera ljusets envägshastighet. (Metoden beskrives också i "A New Michelson-Morley Expe riment" Physics Essayes 5:1, 1992) Det bör vara intressant att använda denna metod (eventuellt modifierad enligt figur 2) för att studera ljushastighetens beroende av elevationsvinkeln. Detta skulle eventuellt kunna bekräfta den här beskrivna translationslagen (och vederlägga relativitetsteorin).

 

Verifiering

 

På jordens (radie = r) yta får vi approximativt:

ljushastigheten är c + u*cos(z)

där u är approximativt K*M/(r*r) och z är vinkeln mellan C och -R.Detta innebär att ljus färdas ner fortare än upp.Michelson studerade ljus som färdades horisontellt.