Det finns alternativ till den generella relativitetsteorin

 

Den generella relativitetsteorin gör skäl för sitt namn på så sätt att den bygger på ett antal generaliseringar. En sådan generalisering är relativitetspostulatet, som säger att mätutrustningens translationshastighet är irrelevant vid mätning av ljushastigheten. Ett mera realistiskt alternativ är att säga att jordens translationshastighet är irrelevant vid sådan mätning. Båda varianterna stämmer med erfarenheten från Michelsons mätningar med stationär utrustning.

 

En annan generalisering är att fotonen behandlas som en materiell partikel trots att den saknar massa. En begränsning av Bohrs komplementaritetsprincip är att säga att fotonen är en vågrörelse med partikelegenskaper samt att elektroner och neutroner är partiklar med vågegenskaper. Detta kan motiveras av det faktum att fotonen alltid har våghastigheten c medan elektronen och neutronen aldrig har hastigheten c.

 

En tredje generalisering är att Maxwells lösning av vågekvationen visar att ljuset alltid har hastigheten c. En riktigare tolkning är att ljuset alltid har våghastigheten c. Detta innebär att ljushastigheten är konstant i relation till det medium som överför vågrörelsen.

 

Vi har nu på tre olika sätt begränsat våra förutsättningar. En konsekvens av detta blir att Michelsons konstanta eterbegrepp måste ersättas med ett rumsberoende begrepp som vi kan kalla translationsfältet, V(R). Ljushastigheten blir då en vektorsumma, C+V(R). Vi ser att nära en stor massa (jorden) blir translationsfältet helt definierat av massan (och dess translations–hastighet) på samma sätt som gravitationsfältet definieras av en aktiv massa. Det bör alltså finnas släktskap mellan translationsfältet och gravitationsfältet. (Gravitationen är den så kallade etern.)

 

Translationsfältteorin gör att vi slipper Lorentz-transformationerna med elastiska rums- och tidsbegrepp vilket strider mot intuitionen. Ovanstående teori har beskrivits i Ny Teknik 1996:38 (sid 38) och visar på ett alternativ till den speciella relativitetsteorin.

 

Det viser sig nu att vi genom att beakta en fjärde begränsning kan ersätta hela relativitetsteorin. Med beaktande av Michelsons resultat kan vi formulera ett nytt postulat (ej att förväxla med relativitetspostulatet) enligt följande: Vid mätning av ljushastigheten i ett plan vinkelrät mot gravitationsfältet erhålles alltid värdet c. (Eventuellt kan ett beroende av jordens tangentialhastighet på grund av dess egenrotation finnas. Detta är dock inte mätbart med Michelsons metod.)

 

Det nya postulatet tyder på en maximal överensstämmelse – det vill säga proportionalitet – mellan translationsfältet och gravitationsfältet. Det faktum att V(R) definieras av jordens massa behöver inte betyda att V(R) är lika med jordens hastighet. Det kan i stället betyda att V(R) pekar mot jordens tyngdpunkt.

 

För att få en förklaring till gravitations- och translationsfälten kan vi tänka oss ett flöde av snabba partiklar med mycket liten massa (exempelvis neutriner) som inte kan detekteras men väl orsaka ett strålningstryck och förklara begreppet vacuumenergi. I riktning mot en annan massa försvagas strålningstrycket genom att vissa partiklar har stoppats eller bromsats av den andra massan. Detta orsakar en minskning av en repellerande kraft, som vi uppfattar som en attraktionskraft. En asymmetri i flödesbilden orsakar alltså accelerationen hos en materiell partikel. Om partikeln saknar massa kommer den i stället att få hastigheten V(R), som har ett sådant värde att asymmetrin kompenseras. V(R) definieras alltså av att summaflödet över en sluten yta är noll. Om partikeln ersättes med en vågrörelse blir hastigheten därför C+V(R).

 

Vi har alltså funnit att Newtons gravitationslag behöver kompletteras med en translationslag. Vidare pekar denna funktionsmodell på att gravitationslagen behöver kompletteras med ett svagt beroende av närmandehastigheten för icke cirkulära banor. Detta kan eventuellt förklara Merkurius' rosettbanor. En fördel med denna funktionsmodell är att Newtons fjärrverkande krafter inte längre är lika spöklika som Einsteins krökta rum. Modellen förklarar alltså begreppen gravitation och 'eter' med hjälp av ett partikelflöde.

 

På jordytan varierar alltså ljushastigheten med elevationsvinkeln z enligt följande: Ljushastighetn är c-u*sin(z), där u är en konstant. Ljus färdas alltså neråt fortare än uppåt.

 

Den här beskrivna teorin bör testas genom ljusmätning i eleverad riktning. Michelsons metod detekterar endast andra ordningens avvikelser och har därför nogrannhetsproblem. Genom interferens mellan två motriktade strålar från samma laser kan troligen första ordningens avvikelser detekteras.En metod för detta beskrivs av Silvertooth och Whitney i "A New Michelson-Morley Experiment", Physics Essays 5:1 , 1992. En enklare metod beskrivs i Angående ett alternativ till det krökta rummet .

 

Stockholm aug -97 John-Erik Persson