Organisationen för Ny Fysik

Fnysik

Adamsmotorn - fungerar den verkligen?

av Per Magnusson

Nyazeeländaren Robert Adams trädde för ett par år sedan fram [1] och hävdade att han hade uppfunnit en sorts elektrisk motor/generator som är kapabel att lämna ifrån sig mer energi än man matar in. Adams och hans maskiner har blivit världsberömda inom frienergikretsar och många anser att hans maskiner hör till de mest lovande frienergiapparaterna som kommit till allmänhetens kännedom. I denna artikel tänker jag granska uppfinningen lite närmare.

Adams har låtit publicera en del material om sin uppfinning. Detta har bl a skett i samarbete med Nexus Magazine i form av en "manual" [2] innehållande text och figurer som beskriver hur man konstruerar en adamsmotor. När jag började läsa manualen var jag övertygad om att motorn var en frienergimaskin, men nu är jag mera osäker. Framställningen är ofta otydlig och ibland direkt motsägelsefull. Trots detta ska jag försöka beskriva hur motorn/generatorn är konstruerad.

Konstruktion

Rotorn består av ett (jämnt) antal radiellt arrangerade permanentmagneter, alla med samma pol riktad utåt. Dessa magneter kan enligt Adams (s 49 i [4])vara av billig modell (AlNiCo) med ordinär styrka och maskinen ska ändå ge mer än 100% verkningsgrad. Statorn består av elektromagneter med stål eller järnkärna som pulsas av en sektorindelad kommutator kopplad till motorns axel, eller av drivelektronik. Luftgapet mellan statorn och rotorn uppges inte vara kritiskt. Statorpolernas ändarea kan vara ned till 25% av arean hos rotorpolernas ändytor (s 33 i [1]). Dessutom nämns det (s 32 i [1]) att det kan finnas permanentmagneter i statorn, men dessa är endast medtagna i en enda skiss (ritning 3-0A i [2]) över motorn och några detaljer om deras funktion nämns inte i texten. För att ta ut energi ur maskinen kan man koppla in extra lindningar i statorn i vilka det induceras ström när rotormagneterna passerar. Dessa lindningars ändarea bör vara fyra gånger större än rotorpolernas ändarea (s 33 i [2]). Alternativt kan man ta ut energi rent mekaniskt direkt på axeln, eller kombinera dessa båda metoder.

 

Drivning

Man driver motorn med en pulsad likspänning. Spänningen läggs på över statorlindningarna när rotorpolerna är på väg bort från statorpolerna och på detta sätt repelleras rotorn. Om man trimmar in de vinklar där man slår på respektive bryter spänningen till statorn kan man enligt Adams uppnå en typ av resonans som gör att matningsströmmen sjunker trots att uteffekten ökar (s 48 i [4]). Han hävdar vidare (s 23 i [2], s 32 i [1]) i något grötiga ordalag att den magnetiska polariteten i statorn kommer att skifta när man bryter matningsströmmen och att detta skulle ge ytterligare vridmoment till rotorn. Vad han antagligen blandar ihop här är att spänningen över - och inte magnetfältet och därmed strömmen genom - statorspolarna abrupt byter tecken när man bryter matningsströmmen. Den magnetiska energin kommer då att avyttras genom en gnisturladdning i kommutatorn om man inte skyddar sig mot detta med en diod, neonlampa eller liknande parallellt med spolen. Ett sådant förfarande finns dock inte beskrivet i manualen, vilket är synd eftersom det skulle kunna bibehålla magnetfältet en liten stund ytterligare och därmed ge ytterligare vridmoment till rotorn istället för att slösa bort energin i en gnisturladdning.

Adams verkar föredra att skicka ström genom spolarna när en rotorpol precis passerat en statorpol, men enligt [3] uppnår man högre verkningsgrad om man istället låter statorn attrahera rotorn innan rotorpolerna anländer till statorpolerna. Då minskar man också de magnetiska hysteresförlusterna i statorns järnkärnor (s 521 i [3]).

Teorier

Någon rak förklaring till vad som gör att adamsmotorn (och inte vanliga motorer) skulle få en verkningsgrad på mer än 100% ges inte. Så fort Adams börjar komma in på förklaringar grötar han till det och texten blir rent ut sagt nonsens (s 23 i [2], s 32 i [1], s 42-43, 45 i [5]). I [5] för han också in begrepp som negativ tid, negativ energi och antigravitation helt utan motivering eller förklaring. Ofta påpekar han att maskinen ska befinna sig i ett tillstånd av negativ resonans för att man ska få ut mer än man matar in. Vad exakt som menas med negativ resonans talar han däremot inte om.

De beskrivningar och förklaringar som finns tillgängliga har alltså karaktären av att vara ofullständiga och i vissa fall oseriösa. Detta är möjligen ett tecken på att något inte står rätt till, men det omöjliggör inte att Robert Adams verkligen uppfunnit något som skulle kunna hämta energi ur tomma luften. Finns det då några tillförlitliga uppgifter om att motorn/generatorn verkligen kan lämna ifrån sig mer än man matar in? Det ultimata beviset på detta, nämligen en maskin som kan försörja sig själv med energi och dessutom lämna ett överskott till omvärlden har Adams inte lyckats uppnå. Detta hindrar honom inte från att påstå (s 32 i [1]) att en variant av maskinen har 620% mekanisk verkningsgrad och 690% elektrisk verkningsgrad. Man tycker att det inte borde vara så svårt att konvertera all denna energi till en form som lämpar sig för att driva maskinen.

Batteriladdning

Det påstås i en rapport från Lucas Industries 1978 (s 34 i [2]) att adamsmotorn har en förmåga att ladda upp det batteri som driver den. Enligt denna rapport ökade polspänningen på en NiCd-ackumulator bestående av sex celler från 5,6 V till 6,2 V under tre timmar för att sedan hålla sig konstant på denna nivå (upp till åtminstone 150 timmar då provet avbröts). Strömmen till maskinen var under körningen 6,0 mA RMS. Adams hävdar också att han själv uppnått denna batteriladdningseffekt, men endast en av de många grafer över polspänningen på drivackumulatorn som finns i [2] visar en tendens att spänningen ökar och detta endast kortvarigt. Efter tre timmar är dock polspänningen densamma som vid försökets början även i den graf som visar en ökning.

Visar detta att adamsmotorn kan återföra mer energi till ackumulatorn än den förbrukar? Ashley Gray [3] som gjort seriösa försök att reproducera Adams resultat har inte fått några indikationer på en batteriladdningseffekt (s 520 i [3]). William McMurtry som jobbat tillsammans med Adams påstår (s 327 i [5]) att Adams inte kunnat påvisa någon batteriladdningseffekt (åtminstone inte för McMurtry). Dessutom påpekar McMurtry att ackumulatorer kan uppvisa konstiga variationer i polspänningen, speciellt vid låga belastningar. Batteritillverkares kurvor över hur polspänningen varierar över tiden hos olika batterityper som belastas visar att den kan ligga konstant under lång tid, trots att energiinnehållet i batteriet sjunker. I vissa fall kan polspänningen till och med stiga. Detta är inte någon indikation på att energiinnehållet i batteriet ökar utan resultatet av komplicerade elektrokemiska reaktioner som ännu inte verkar vara helt utforskade. Det råder alltså inte något entydigt samband (och absolut inte något linjärt sådant) mellan energiinnehållet och polspänningen hos ackumulatorer.

Att det finns ett sådant linjärt samband utgår dock Adams från när han helt frankt räknar fram verkningsgrader för adamsmotorn/generatorn som batteriladdare. Utgående från graf 08 i [2] har han (s 41 i [2]) räknat fram verkningsgrader på 610%, 810% resp 905%. Grafen visar hur inspänningen långsamt sjunker (enligt grafen sjunker den ryckvis med 0,1 V vid två tillfällen, men jag tror detta beror på att Adams använt en digital voltmeter som har en upplösning på 0,1 V vid spänningar strax över 30 V som det rör sig om, samt förstorat upp skalan på spänningsaxeln i grafen enormt) samt hur de laddade ackumulatorernas polspänning ökar. Verkningsgraderna verkar ha erhållits genom att dividera spänningsökningen hos de laddade ackumulatorerna med spänningssänkningen hos den drivande ackumulatorn. Det hela är mycket förvirrat. Det nämns heller inte exakt vilken typ av ackumulator som driver motorn och vilken typ som laddas. Dessa siffror är därmed helt meningslösa och har inte den minsta signifikans för motorns förmåga att avge mer energi än den matas med.

Samma fel (att tolka en ackumulators polspänning som ett direkt mått på energiinnehållet) gör Adams även utgående från t ex graf 04 och graf 0A1 (s 41 i [2]). Från graf 04 härleder han till och med en oändlig verkningsgrad, då hans instrument inte visar någon nedgång i inspänning medan utspänningen ökar ca 2 V.

Polspänningsgraferna har alltså inte något bevisvärde när det gäller adamsmotorns påstådda verkningsgrad på över 100%. Men de bevisar naturligtvis heller inte motsatsen, dvs att motorn inte kan ladda sin drivackumulator. Trots ackumulatorers underliga beteende vad gäller polspänning är det möjligt att på ett övertygande vis undersöka huruvida drivackumulatorn laddas, det behövs bara andra metoder än de som Adams använt. Ett sådant försök skulle kunna utformas ungefär så här:

En ackumulator laddas upp till sin fulla kapacitet. Därefter börjar man ladda ur den med en lämplig konstant ström, t ex en tiondel av dess nominella kapacitet uttryckt i amperetimmar (en ackumulator med kapacitet 1 Ah ska alltså laddas ur med strömmen 100 mA). Efter fem timmar kopplar man in en apparat som mäter den energi som ackumulatorn ytterligare lämnar ifrån sig under den fortsatta urladdningen tills ackumulatorn är helt tom. Denna apparat kan t ex utgöras av en enkel voltmeter som man avläser med någorlunda täta intervall, eller en mätdator som utför detta automatiskt. Eftersom man känner strömmen (den hålls konstant) och hela tiden mäter spänningen kan men efter provet integrera fram den energi som ackumulatorn lämnade efter att mätutrustningen kopplades in. Denna procedur bör upprepas ett antal gånger så att man ser att man erhåller ungefär samma värde hos den återstående energin varenda gång.

När man försäkrat sig om att man har en väldefinierad energimängd kvar i ackumulatorn efter att den fulladdats och därefter urladdats i fem timmar med den konstanta strömmen låter man en på detta sätt förberedd ackumulator driva en adamsmotor. När man kört motorn så pass länge att man tror sig ha laddat upp ackumulatorn signifikant över den halvladdade nivå den befann sig på innan inkopplingen till motorn, laddar man ur den med den konstanta ström som tidigare använts, under överinseende av energimätningsutrustningen. Om man nu upptäcker att man får ut signifikant mer energi ur ackumulatorn efter behandlingen i adamsmotorn än man fick ur ackumulatorn när man inte låtit den driva en adamsmotor, då kan man börja ana att det ligger något i påståendena om batteriladdningseffekter. Naturligtvis räcker det inte med ett enda lyckat försök, utan resultatet måste vara reproducerbart för att vara trovärdigt.

Temperatur

Ett sak som Adams ofta återvänder till (s 7, 24, 25, 30, 36, 39 i [2]) är att hans maskiner inte alls blir lika varma som vanliga små DC-motorer med jämförbar uteffekt. För att förklara detta behöver man knappast ta till teorier om att hans maskiner har mer än 100% verkningsgrad, eftersom de är mycket större i förhållande till uteffekten än de motorer som produceras kommersiellt. Som McMurtry påpekar (s 326 i [5]) kan man förvänta sig att även en liten DC-motor med hög effekt i förhållande till storleken inte skulle bli särskilt varm under drift om man termiskt kopplade den till t ex 1 m3 järn. Av detta borde det stå helt klart att temperaturen, utan hänsyn tagen till värmeavledning, inte säger mycket om verkningsgraden, eller ens värmeförlusterna.

Adams verkar ha en närmast religiös tro på temperaturens betydelse. På ett ställe (s 46 i [6]) påstår han att temperaturen säger allt om verkningsgraden och att det är onödigt att göra några effektberäkningar (för att få fram verkningsgraden) om man vet temperaturen hos en apparat. En annan gång (s 47 i [2]) kommer han med påståendet att om maskinen håller en temperatur på mer än 58( C kan den under inga omständigheter ha en verkningsgrad över 100%. Detta är naturligtvis rent nonsens. Om maskiner med över 100% verkningsgrad verkligen kan byggas finns det inget som talar emot att de kan ha sådana värmeförluster att deras temperatur stiger över 58( C (om maskinen plockar fram en massa fri energi kan ju en del omvandlas till värme).

Beräkning av verkningsgrad

För att beräkna verkningsgraden hos en adamsmotor tar man som vanligt reda på uteffekten och ineffekten och dividerar dessa med varandra. Uteffekten innebär inga stora problem att mäta, speciellt inte om man endast belastar motorn mekaniskt med en bromsanordning konstruerad för mekanisk effektmätning. Ineffekten däremot är lite knepigare. Eftersom den switchade strömmen genom och spänningen över statorspolarna är långt från sinusformade kan man inte använda vanliga billiga instrument som egentligen mäter likriktat medelvärde, men som är graderade i effektivvärde (och därför bara visar rätt på vågformer som har sinusvågens formfaktor) för att få ett tillförlitligt värde på ineffekten. För att ytterligare komplicera det hela har Adams som tidigare nämnts inte kopplat backdioder över lindningarna, vilka skulle ta bort spänningsspikar när strömmen bryts, så spänningen innehåller även obehagliga spikar som knappast ens en avancerad sann-RMS-voltmeter kan behandla på ett korrekt sätt. Möjligen skulle man kunna tänka sig att mäta ström och spänning med ett snabbt minnesoscilloskop och studera hur de utvecklar sig runt frånkopplingen av drivströmmen och sedan föra över informationen till en dator som får integrera fram ett värde på ineffekten. Dock kan även denna metod vara alltför otillförlitlig beroende på de snabba förloppen i samband med gnisturladdningen.

Hur har då Adams gjort? Han verkar visserligen ha viss respekt för effektmätningen, men hans lösning på problemet är felaktig. Han börjar med att göra det felaktiga konstaterandet (s 31 i [2]) att dagens digitala multimetrar mäter topp-till-topp-värden. För att kompensera för detta tycker Adams att man ska dividera spänningsvärdet man läser av med två och sedan multiplicera med 0,707 för att få effektivvärdet. Detta hade varit korrekt om man mätt på en sinusvåg och instrumentet visat topp-till-topp-värdet, vilket alltså är helt fel. Som om inte detta vore nog skriver Adams vidare att man ska multiplicera det därvid erhållna resultatet med pulsfaktorn för drivspänningen. Om man räknat fram effektivvärden på spänning och ström (vilket Adams alltså försökt med på det sätt som just beskrivits) har man naturligtvis de verkliga effektivvärdena och självfallet ska man inte kompensera ytterligare för pulsfaktorn. Med detta förfarande underskattar han därmed ineffekten ytterligare. Underskattningen blir särskilt stor om pulsfaktorn är liten, eftersom ineffekten multipliceras med pulsfaktorn i kvadrat (både ström och spänning har multiplicerats med pulsfaktorn). En halvering av pulsfaktorn ger därmed en fyra gånger högre verkningsgrad enligt Adams felaktiga formler. Det är då inte så konstigt att Adams påstår sig erhålla verkningsgrader på hundratals procent och ändå inte kan visa upp en maskin som driver sig själv.

McMurtry [5] som samarbetade med Adams under flera månader blev i mars 1994 utkastad efter att ha påpekat felaktigheterna i effektberäkningen. Fler synpunkter på det felaktiga beräkningssättet finns i [5].

Ny indelning

Enligt McMurtry (s 326 i [5]) delar Adams numera in sin uppfinning i tre kategorier:

1) Den ursprungliga modellen som laddar sin drivackumulator och som jag redan behandlat. 2) Modeller med mindre än 100% verkningsgrad. Enligt McMurtry har Adams inte kunnat visa upp någon modell som har mer än 100% verkningsgrad när in och uteffekten beräknas på ett korrekt vis. Dessutom hävdar Adams numera att det som beskrivs i [2] inte alls är någon av de maskiner som har mer än 100% verkningsgrad. Som McMurtry påpekar (fritt översatt): "Får man inte en känsla av att målstolparna flyttats?" 3) Adams "avancerade" modell. Denna ska enligt Adams ha mer än 100% verkningsgrad och utnyttja harmoniska ekvationer som Bruce Cathie (en vän till Adams) har utvecklat. Detta ska leda till en högre typ av resonans och ge ännu högre verkningsgrad. McMurtry som konstruerat switchutrustning till dessa motorer och provkört dem säger att inget nytt tillkommit från kategori 2).

McMurtry skriver att Adams påstår sig kunna komma förbi dessa problem genom vidare forskning, och det kanske stämmer, men det ger oss inte frienergimaskiner idag.

Andras byggen

Det går rykten om att personer över hela världen lyckats bygga adamsmotorer med mer än 100% verkningsgrad. Utan trovärdiga bevis tror jag man bör ta dessa rykten med en nypa salt.

Två personer som försökt att bygga och utvärdera adamsmotorer och inte uppnått positiva resultat är Gray [3] och McMurtry [5].

Gray har trots mycket ingående försök och omkonstruktioner under flera veckor inte fått någon indikation på höga verkningsgrader. När han pulsade motorn så som Adams föreslår, dvs när rotorn är på väg bort från statorn uppnådde han verkningsgrader på mellan 23% och 53%. När han istället pulsade motorn när rotorn närmar sig statorn och återförde den magnetiska energin i spolarna med hjälp av kondensatorer och dioder fick han högre verkningsgrader på mellan 80% och 85%, men fortfarande långt från 100%.

Varken Gray eller McMurtry har fått någon som helst indikation på att adamsmotorn skulle kunna leverera mer energi än man stoppar in och inte heller Adams eller någon annan har på ett trovärdigt sätt kunnat påvisa sådana fenomen.

Avslutning

Frienergiforskningens problem att bli erkänd beror till stor del på att många som är verksamma inom detta område lyssnar på lösa rykten och ovillkorligen tror på påståenden som det inte kommit oberoende och trovärdiga bevis för. Ofta tillämpas metoder vid utvärdering av uppfinningar inom detta område som inte tål en kritisk granskning. Robert Adams effektberäkningar är ett exempel på detta. Enda sättet att uppnå trovärdighet är att tillämpa mer rigorösa, vetenskapliga metoder i samband med undersökningen av frienergifenomen istället för att låta vårt kritiska tänkande förblindas av den heta önskan som väl alla av oss bär att det ska vara möjligt att konstruera maskiner som lämnar ett överskott av fri, ren energi.

Många av de som sysslar med utveckling av frienergiuppfinningar är personer som inte har någon högre akademisk utbildning, och kanske måste det vara så. De flesta utbildade kanske har ett alltför snävt synfält. Men inom frienergiområdet tycker jag mig märka en mystifiering av det man håller på med, som endast kan frodas i en grogrund av okunskap och blind tro. Exempel på detta är förkärleken att blanda in begrepp som negativ tid, antigravitation, negativ energi etc, trots att dessa begrepp inte motiveras eller har det minsta förklaringsvärde i sammanhanget. Ett annat exempel på löjliga och oseriösa uttalanden är när Adams påstår (s 46 i [6]) att universum går från oordning till ordning, alltså tvärt emot termodynamikens andra huvudsats. Detta påstående slängs bara fram, helt utan motivering och sedan är Adams förvånad över att han inte tas seriöst av "etablissemanget". Ytterligare ett exempel är Adams ineffektberäkning till adamsmotorn.

Därmed vill jag inte säga att personer utan högre formell utbildning är oförmögna att uppfinna fantastiska saker (Edison är ett lysande motexempel), men jag tror inte man bör förkasta alla etablerade naturlagar och spotta "etablissemanget" i ansiktet bara för att man tror sig funnit något som inte kan förklaras med dagens vetenskap. Ett sådant förfarande gagnar inte den seriösa delen av frienergiforskningen, även om vissa mindre nogräknade tidskrifter kan tjäna pengar på det.

En annan företeelse som verkar vanlig inom detta område är konspirationsteorier. Myndigheter, oljebolag etc påstås motarbeta uppfinnare som är nära frienergigåtans lösning, men jag tror att dessa historier till stora delar är uppdiktade av en eller annan anledning. Ibland kanske för att dölja att man inte har gjort de framsteg man hävdar att man gjort eller för att väcka uppmärksamhet. Puthoff m fl [7] har företagit en undersökning där man undersökt högt uppsatta personers inom fem oljebolag och flera myndigheter i USA inställning till alternativa och okonventionella energikällor. Ingenstans mötte de några tecken på att det skulle finnas en vilja att undertrycka framsteg inom alternativa energikällor. Oljeindustrin skulle istället snarast välkomna utvecklingen av sådan teknik, eftersom det skulle göra att jordens snabbt sinande oljereserv skulle räcka mycket längre och att de istället för uppvärmnings- och drivmedelsproduktion skulle kunna ägna sig åt produktion av plaster, läkemedel mm med betydligt högre vinstmarginaler. Om detta är tillförlitligt vet jag inte, kanske tar det vanliga motståndet mot förändringar som man möter på de flesta marknader överhanden i alla fall.

Min förhoppning är att frienergifolket i framtiden lägger större vikt vid vetenskaplighet och inte förblindas av sin önskan och tro att det är möjligt att bygga maskiner som lämnar fri och ren energi.

Det är möjligt att adamsmotorn fungerar, men jag har inte funnit något bevis för detta i det materiel jag studerat. Vad jag däremot funnit är en stor mängd felaktiga beräkningar, grundlösa påståenden och falska slutsatser.

Referenser

[1] Nexus Magazine December - January 1993
[2] Adams, Robert, (1993), "The Adams Pulsed Motor Generator Manual"
[3] Gray, Ashley, "Experimental Analysis of the Adams Pulsed Motor - Generator", artikel i "Proceedings of the INTERNATIONAL SYMPOSIUM ON NEW ENERGY, Denver Colorado, USA, May 12-15, 1994"
[4] Nexus Magazine April - May 1993
[5] McMurtry, William G., "The Adams Pulsed Electric Motor Generator", artikel i "Proceedings of the INTERNATIONAL SYMPOSIUM ON NEW ENERGY, Denver Colorado, USA, May 12-15, 1994"
[6] Nexus Magazine August - September 1993
[7] Puthoff, H. E., "Alternative Energy Sources: Good News/Bad News and "The 1-Watt Challenge"", artikel i "Proceedings of the INTERNATIONAL SYMPOSIUM ON NEW ENERGY, Denver Colorado

Fnysik Huvudsida / Detta nummer

Hem | Om föreningen | Kontakt | Organisationen för Ny Fysik
small logo

English | Sök: